När vår programchef Britta var i Sankt Petersburg förra hösten lärde hon känna Ira*, 16 månader. Här berättar hon Iras historia.
Varm och rörig jourfosterfamilj. Tre skolbarn, en ouppfostrad hundvalp som hoppar överallt och helst jagar familjens nakenkatt. Ira far omkring i sin gåstol, hon har precis lärt sig krypa och tränar på att gå. Hon möter min blick, skrattar. Hon ser ut som en frisk och glad ettåring. Lite liten för sin ålder kanske. Sträcker sig efter fostermamma Anya.
Omhändetogs aktut från sin svårt alkohliserade mamma
När hon kom till familjen för fyra månader sedan var hon ett helt annat barn. Hon omhändertogs akut från sin mamma som var svårt alkoholiserad. Till slut slog en av grannarna larm – då hade mamma lämnat Ira och hennes två bröder ensamma flera dygn i sträck. Den äldsta var tio och mellanbrodern tre. När myndigheterna tog sin in i lägenheten och hittade Ira och hennes bröder hade hon stora sår på stjärten eftersom hon inte fått torra blöjor på flera dagar. När Anya skulle ge henne välling la hon händerna för ansiktet som för att skydda sig mot flaskan. Ingen vet exakt vad hon utsatts för men tydligt att hon inte fått den trygghet och omvårdnad som ett litet barn behöver sitt första år.
Enligt den vanliga rutinen skulle Ira ha hamnat på en sjukhusavdelning för övergivna barn tills myndigheterna hittat en fosterfamilj åt henne. Det kan ta upp till ett halvår. Det sägs att de avdelningarna helst placeras lite avsides så inte andra patienter på sjukhuset ska störas av barnens skrik. För sjuksköterskorna som arbetar där anser inte att det ingår i deras arbete att trösta barnen när de gråter. De ger dem mat och byter blöjor, mer hinner de inte.