Att komma ut som ung i Ukraina är för många förknippat med en ständig rädsla för att bli mobbad, hotad, diskriminerad, förlora dem man älskar mest eller kastas ut hemifrån. Unga hbtq-personer är en av de grupper där det är extra stor risk för att utsättas för våld och övergrepp. Den risken beror inte på deras sexuella läggning eller hur de beter sig. De är särskilt sårbara eftersom omgivningens stigma och diskriminering skapar en utsatthet. Och det går att förändra. Det måste vi förändra!
Det var huvudbudskapet både i det tal som Childhooods programchef Britta Holmberg höll på en konferens för föräldrar och supportrar till hbtq-personer i Kiev i början av oktober. Hon var där tillsammans med Susanne Drakborg, som är projektansvarig för vårt arbete i Ukraina. Konferensen anordnades av en av Childhoods projektpartners som arbetar för att öka kunskapen och toleransen så att unga hbtq-personer ska kunna leva fritt och utan rädsla. Föräldrar, lärare, psykologer och ungdomar var där för att stötta varandra och lära mer – modiga eldsjälar som kommit från olika delar av landet för att vara en del av förändringen – mot ett mer progressivt och tolerant Ukraina.
”När min son berättade för mig att han var bög slängde jag ut honom hemifrån. Det tog flera år innan han fick komma hem igen. Och tjugo år innan jag på allvar kunde visa honom kärlek igen” berättade en mamma som deltog på konferensen. Hon fortsatte: ”Jag sökte hjälp överallt: hos en psykolog, en präst, till och med hos en magiker. Men inte förrän jag kom till föreningen för hbtq-föräldrar kunde jag på allvar acceptera honom. Att jag som mamma som kunde vara så grym mot mitt eget barn visar vilket starkt homofobiskt samhälle vi lever i. Nu vill jag jobba för att inget annat barn ska uppleva samma sak som min son.”
Stärka skyddsnätet kring ungdomarna
Tillsammans med Regnbågsfonden stödjer Childhood två projekt för hbtq-ungdomar i Ukraina. På olika sätt handlar de om att stärka skyddsnätet kring ungdomarna och se till att de har trygga vuxna att vända sig till – i skolan, i hemmet och på socialtjänsten. På den konferens vi deltog i vittnade flera föräldrar om att det långt ifrån alltid är fallet men de blir allt fler som vågar gå emot strömmen. Olena som är huvudansvarig för konferensen, berättade om det ögonblick som gjorde att hon började engagera sig på allvar. När den förra presidenten Janukovitch lagt fram ett förslag om att följa i Rysslands fotspår och skärpa lagarna mot hbtq-personer eftersom de ”fördärvar ungdomen” med västerländska idéer bad sonen att hon och andra mammor skulle skriva till presidenten och protestera. Först vågade hon inte för hon var rädd att förlora sitt jobb, sitt anseende – och vad skulle grannarna säga? Men när sonens vänner kort därpå bad henne om bidrag till en insamling för en begravning av en vän vars familj fördömt och övergivit honom – ändrade hon sig och skrev ett mästerverk. Lagförslaget gick inte igenom och Olena har fortsatt kämpa för sin son och andra ungdomar som vill ha rätten att älska vem de vill.
”Jag är en pappa som vill gå med i paraden”
Roman Jaroslavovitj håller hårt om mikrofonen. Den försvinner nästan i hans stora yviga skägg. Han talar högt och livligt. Det hörs att han har mycket att berätta. Men han vill inte prata om åren KGB förföljde honom då han kämpade för det ukrainska språket. Han vill inte prata om fängelseåren eller arbetslägren i Sibirien. Han vill inte prata om de nationalistiska rörelser som ser honom som en idol. Roman Jaroslavovitj vill prata om sin son.
För fyra år sedan berättade hans son att han är homosexuell. Roman Jaroslavovitj beskriver sig själv som konservativ. Sedan skrattar han och säger att det kanske hjälpte honom i detta fall. Han hade ju studerat historia och visste att homosexualitet omnämnts vid många tillfällen i världshistorien.
Han inte bara accepterar sin son – han hyllar honom. Rösten fylls av stolthet då han berättar att sonen är aktivist och kämpar för människor rättigheter, precis som sin far. I bakgrunden visas bilder från Pride-paraden då Roman Jaroslavovitj gick med. Han hade haft problem att komma igenom polisbarrikaderna. Poliserna förstod inte varför en gammal man försökte ta sig fram till paraden. Måhända var de oroliga att han var en religiös anti-Pride motståndare. ”Jag är en pappa som vill gå med i paraden” utbrast han och släpptes igenom.
På scenen pekar Roman Jaroslavovitj med öppen hand mot Timur som arbetar för Childhoods partnerorganisation Fulcrum och sitter i publiken.”Timur är min sons partner, och även han är en viktig aktivist som kämpar för människors lika rättigheter. Jag är stolt att Timur är en del av min familj.” Roman Jaroslavovitj har mycket att berätta. Och detta var det han hade att säga.
Lyfta eldsjälar
Childhood har alltid letat efter och lyft eldsjälar. Mittemot oss sitter Dina. Dina arbetar som psykolog för vår partnerorganisation Liga. Hon visar oss serietidningar som Liga har gjort. Historierna handlar om tolerans och hbtq-frågor. Dina träffar många hbtq-ungdomar och deras familjer. Inom ramen för Childhoods projekt så utbildar hon dessutom skolpsykologer så att de kan hjälpa hbtq-ungdomar som de kommer i kontakt med.
Utmaningarna är många: Liga brottas med fördomar, myter, religiöst motstånd och tidvis hatisk homofobi. Trots detta så går det bra på utbildningstillfällena – det finns en nyfikenhet, och många skolpsykologer uppskattar att få ställa frågor om just hbtq-ungdomar.
Vid ett tillfälle håller Dina sina händer brett isär och säger: ”Det som är märkligt, det är att på ena sidan har vi barn, och på andra sidan har vi unga vuxna över 18 som råkat ut för diskriminering, sexuella trauman och kanske lider av depression. Och däremellan på tidslinjen ska vi tydligen låtsas om att ingenting hänt och att det inte finns något man kan göra. Det är därför det är så viktigt att våga prata om och försöka nå hbtq-barn och hbtq-ungdomar”.
Text och foto: Susanne Drakborg och Britta Holmberg. Publicerat oktober 2019